Tiden är som tiden är

Alldeles nyss var det sommaren som aldrig tog slut. Men i morse var det minusgrader på min promenad-lufs-joggingrunda. Höstdagjämningen, då dag och natt är lika långa, hade med sig krispigheten, klarheten och kylan. Jag älskar dessa skiften då jag känner jordens rörelser och märker dem i min vardag. Det påminner mig om att jag är en del i ett stort sammanhang, tillsammans med alla sorkar och bananflugor, hackspettar och älgar. Det påminner mig också om att jag har årstider i min kropp och i min själ. Perioder av aktivitet följs av perioder av vila. Efter ljuset och värmen kommer mörkret och kylan, och de har sin viktiga funktion. I trädgården, i skogen såväl som inombords i form av tid för reflektion och förberedelse för nästa steg.

Just nu går tiden jättefort känns det som. Men jag vet att det också beror på att jag har roligt och mycket att göra. När vi gör saker som aktiverar dopamin och belöningssystemet i hjärnan påverkas vår tidsuppfattning. Jo, det är säkert. Tiden går alltså fort när vi har kul. Det här har en portugisisk forskargrupp upptäckt.

Nu skördar jag vindruvor i växthuset och roliga uppdrag som föreläsare och författare. Jag skördar också resultatet av mitt arbete med boken ”Naturens hemlighet” och njuter av att vara nöjd med vad jag gjort. Någon sa att det är höstens vackraste bok. Eller så är det bokens vackraste höst.