Tack sommaren för alla vackra stunder, alla varma kvällar och soliga morgnar, alla ljumma regn och alla solnedgångar. Tack för kajakturen, vandringarna och cykelturerna. Tack för tältnätterna och kaffet från primusköket. Tack för bären, grönsakerna, blommorna och de vackra snäckorna. Vi har verkligen haft en riktig sommar.

Nu stundar mörka tider. En tid fylld av reflektion, skapande, pyssel och mycket vila. En tid att drömma om förfäderna och dem som kommer efter oss. En tid att sitta vid elden i mörkret och berätta för varandra om vad som verkligen är viktigt, vad som smärtar och vad som lyfter oss. En tid att ta sats inför det som ska födas på nytt när ljuset kommer åter.

Inför höstdagjämningen byggde jag den här eldstaden. Vi har invigt den nu, mina grannar och jag. Den var precis så magisk som jag önskade. Låt eldarna brinna i höstmörkret och välkomna vintern som närmar sig.

Alldeles nyss var det sommaren som aldrig tog slut. Men i morse var det minusgrader på min promenad-lufs-joggingrunda. Höstdagjämningen, då dag och natt är lika långa, hade med sig krispigheten, klarheten och kylan. Jag älskar dessa skiften då jag känner jordens rörelser och märker dem i min vardag. Det påminner mig om att jag är en del i ett stort sammanhang, tillsammans med alla sorkar och bananflugor, hackspettar och älgar. Det påminner mig också om att jag har årstider i min kropp och i min själ. Perioder av aktivitet följs av perioder av vila. Efter ljuset och värmen kommer mörkret och kylan, och de har sin viktiga funktion. I trädgården, i skogen såväl som inombords i form av tid för reflektion och förberedelse för nästa steg.

Just nu går tiden jättefort känns det som. Men jag vet att det också beror på att jag har roligt och mycket att göra. När vi gör saker som aktiverar dopamin och belöningssystemet i hjärnan påverkas vår tidsuppfattning. Jo, det är säkert. Tiden går alltså fort när vi har kul. Det här har en portugisisk forskargrupp upptäckt.

Nu skördar jag vindruvor i växthuset och roliga uppdrag som föreläsare och författare. Jag skördar också resultatet av mitt arbete med boken ”Naturens hemlighet” och njuter av att vara nöjd med vad jag gjort. Någon sa att det är höstens vackraste bok. Eller så är det bokens vackraste höst.

På väggen i mitt vardagsrum hänger en trumma av hjortskinn, nästan helt rund och vacker i sin enkelhet. Dess avancerade struktur syns bara från baksidan, där remmar av skinn bildar ett intrikat mönster och samtidigt ett handtag att hålla i. Jag och några vänner tillbringade en augustihelg för tre år sedan med att göra varsin trumma. På fredagskvällen, då regnet just upphört och det fortfarande droppade från träden, gick vi ner till sjön med varsitt hjortskinn som vi lade i blöt vid strandkanten. Vi placerade ut stenar för att hålla skinnen under ytan och hålla dem kvar vid stranden till nästa morgon. När vi återvände i ottan var skinnen inte längre hårda och stela, utan mjuka, sladdriga och lätta att skära i, även för oss ovana. Vi arbetade intensivt med trumman hela dagen och under nästan total tystnad.

Men sedan har jag inte använt den. Trumman har hängt för länge och blivit dov och tyst. Men nu, när jag spänner skinnet, hör jag hur den vaknar och vibrerar. Jag trummar för att väcka de tama hönsen hos grannen nere i dalen och påminna dem om att de innerst inne är röda djungelhönor, för att de ska minnas sitt vilda ursprung och flyga högt mellan träden tillsammans med de andra fåglarna. Jag trummar för älgarna i skogen, för grävlingen, räven och alla de fyrfota vännerna m som redan är vilda och som kanske finner min trumma för tam för dem. Jag trummar för fiskarna i vattnet och tänker att de hör min trumma genom vattnet, som vibrationer långt bort ifrån, och att vi är i kontakt när vi lyssnar på samma ljud och låter oss föras av samma rörelse. Jag trummar för ormarna, som krälar på marken och känner min trummas vibration genom sina känsliga och uppmärksamma magar. Jag trummar för nuet, för att ingenting mer än nuet är viktigt, för att det är nu vi beslutar oss och det är nu vi handlar. Jag trummar för äkta sanning, för min och din vildhet och för att vi ska kunna leva våra liv så som vi längtar efter, utanför ramarna som begränsar oss, för att vi ska smyga i skogar utan stigar och vandra på vägar utan slut. Jag trummar för dig och jag trummar för mig. 

Det är en varm och solig dag i början av oktober och nästan helt vindstilla. Jag går sakta, det är det bästa om jag vill ha möten i skogen. Det finns stigar här, en del av dem gjorda av skogsmaskiner, andra av djur och människor. Men för det mesta brukar jag till slut hamna utanför dem och ta mig fram där det går, ibland kanske också där det egentligen inte går.

Skogen är tyst, men jag känner mig iakttagen. Då hör jag ett krafsande ljud ovanför mig och stannar mitt i steget. Jag vrider sakta huvudet uppåt och ser en stor ekorre med vacker och yvig svans, som tittar rakt på mig. Jag vänder inte bort blicken. Det är lite som att titta på en bebis, som bara tittar rakt på en utan att väja undan.

Efter en stund springer ekorren längre ut på den tunna grenen, låter den böjas ner av kroppstyngden och tar ett skutt över till nästa träd, och sedan till nästa. Jag hör en fågel som hackar i ett träd med ett knackande ljud, kanske är det en hackspett. Ju mer jag stannar upp, desto mer liv märker jag omkring mig. Insekter, fler fåglar. Jag går vidare och någon som suttit på en gren ovanför mig, får plötsligt bråttom och flaxar iväg innan jag hinner se vem det var.

Det här är ingen märkvärdig skog egentligen, rätt risig på sina ställen och skadad av skogsmaskiner. Men här och där öppnar sig en vacker glänta, då och då finns ett litet berg att bestiga och på många ställen ligger mossan tät och djup. Jag har lärt mig att älska den här skogen precis som den är. Och ibland tror jag faktiskt att den älskar mig tillbaka. Särskilt i stunder som nyss, när det ordinära plötsligt blir trolskt och meningsfullt. Jag känner mig aldrig ensam här.

Idag finns ett otal vetenskapliga undersökningar som visar på tydliga effekter på stämningsläget av att vara utomhus och i eller i närheten av grönområden. Vår hjärna som är utvecklad i skog och mark, reagerar positivt när vi tillbringar tid där. istället för att som vi oftast gör använda oss av en fokuserad, riktar uppmärksamhet, använder vi i naturen främst en avslappnad, öppen uppmärksamhet som är avstressande för hjärnan. I detta tillstånd blir vi också lugnare och mer kreativa. Jag har kompletterat min utbildning i och långa erfarenhet av psykosyntes med vidareutbildning i både mindfulness och ekopsykologi, för att kunna arbeta terapeutiskt i och med naturen. Det känns som en logisk fortsättning på min egen utveckling som terapeut och som människa – naturen blir allt viktigare. Under hösten erbjuder jag ”Samtal i Slottsskogen” som är ett alternativ till terapi i terapirummet. Här är skogen vår lokal. Vi reflekterar över dina frågeställningar och tar hjälp av träd, vatten, gräs, sten och allt som sker och finns i parken.

Häromdagen gjorde jag en intervju med Sylve i Gävle som kunde mycket om äpplen. Han kunde också mycket om ett speciellt äppelträd, som står i hans hemstad. Detta träd är i princip aldrig beskuret och har vuxit precis som det själv vill i omkring 200 år. Nu är detta träd troligen världens största nu levande äppelträd, med en krona på knappt 18 meter i diameter. Trädet har levt farligt några år, då det fanns planer på att bygga radhus på tomten. Nu verkar dessa planer ha lagts på is, framför allt på grund av att kommunen, tack vare personen jag intervjuade, faktiskt fått upp ögonen för hur speciellt det här gamla risiga trädet är. Det är friskt, skjuter nya skott varje år och bär frukt. Historien är ett exempel på hur betydelsefullt det är att ta reda på allt, innan beslut tas. Och att vi inte ser det storslagna i vår vardagsmiljö om ingen påpekar det. Mer om detta träd kommer i min nästa bok…förhoppningsvis utgiven i maj 2018.

I förra veckan hade vi besök av två syriska familjer som bor på flyktingförläggningen i närheten. Vi visade dem runt i trädgården och när de kom till växthuset och fick se vinrankorna blev de alldeles till sig av glädje. Alla fyra började prata i munnen på varandra om vinbladsdolmar, hur det går till att laga dem och hur gott det är. Jag har innan dess aldrig haft en tanke på att äta bladen, utan varit tacksam över de söta druvorna. Men glädjen hos dem över att återfinna vinblad i kalla Sverige var verkligen inte att ta miste på. I morgon ska vi träffas igen och gissa vad som står på menyn? Och – det är såklart inte jag som lagar maten.

Häromdagen fikade jag i Göteborg med en man från Serbien som ville öva på sin svenska. Jag var beredd på att prata om ditt och datt, om våra familjer, barn och vad vi gjort i livet. Till sist blev det ändå omöjligt att inte prata om kriget, om M:s mardrömmar (det var ett nytt svenskt ord för honom) och om längtan efter ett riktigt arbete. Kände mig hjälplös som inte hade varken stöd eller jobb att erbjuda. Men jag gav av min tid och uppmärksamhet – och jag vet att sådant också betyder något. Vi fick bra kontakt och fikar kanske igen. Vill du också fika med någon från ett annat land, kontakta Kompisbyrån via deras Facebooksida https://www.facebook.com/kompisbyran?fref=ts eller genom att maila moc.l1702332558iamg@1702332558naryb1702332558sipmo1702332558k1702332558

20 mars 

Var sjätte vecka träffas vi, kvinnorna i byn där jag bor. Det är en lika magisk stund varje gång – och lika enkel. Vi möts på vårdagjämning, sommarsolståndet, höstdagjämning och vintersolståndet. Och även vid de fyra tidpunkter som ligger mitt emellan dem, totalt åtta gånger per år. Då tar alla med sig något gott att äta, sedan sätter vi oss tillsammans och var och en får lika mycket tid att dela det som är aktuellt i livet just då, vad som väcks av årstiden, när vi går mot mörker eller ljus. En kan be om tröst, inspiration eller stöd för att klara en utmanande tid. En kan bara dela den glädje som finns i nuet. Vill du också starta en kvinnocirkel där du bor, så har Anne Elmberg skrivit en bok om hur hon ser på saken. Läs mer här.

Vågar du vara annorlunda än andra? Orkar du ta reda på vad du innerst inne vill? Vill du njuta av livet? Om du svarar ja på de frågorna har du tillgång till tre viktiga kriterier på ett passionerat liv. Men det finns fler och inget av dem är särskilt svårt. Tillsammans ger de dig spänning, njutning och utmaning i det som är din vardag. Är det dags nu att leva det som verkligen är ditt riktiga liv?

Läs om min föreläsning om passion här.